Uppskattning av lekstorlek hos dubbelbeckasin Gallinago media




Дата канвертавання20.04.2016
Памер6.61 Kb.
Uppskattning av lekstorlek hos dubbelbeckasin (Gallinago media)
Henrik Gustafsson
Dubbelbeckasinen är en vadarefågel som i Sverige häckar sparsamt i fjällkedjan och flyttar under vintern till centrala Afrika. För för cirka 100 år sedan vad dubbelbeckasinen en mycket vanlig art som fanns i stora delar av södra och mellersta Sverige. Arten minskade kraftigt som resultat av förändringar i jordbrukslandskapet i kombination med för hårt jakttryck. Trenden var den samma i Norge där beckasinerna också bara finns kvar i fjällområdena medan i Finland, Danmark, Tyskland och Holland försvann dubbelbeckasinerna helt och hållet. Förutom i Sverige och Norge häckar dubbelbeckasinen i Polen, de baltiska länderna, Ukraina, Vitryssland och Ryssland.

Idag anses dubbelbeckasinen vara hotat och den är rödlistad. En orsak till till rödlistningen är brister i kunskap om arten, framför allt under vinterhalvåret. För att bättre kunna göra bevarandebiologiska instatser behöver vi också öka kunskapen om dubbelbeckasinerna här i Norden. En viktig pusselbit är att göra bra beståndsuppskattningar, alltså kunna säga hur många individer det finns i ett speciellt område t.ex. i Sverige.

Dubbelbeckasinen är en lekande art. Varje år samlas hannar på speciella lekplatser för att spela, hävda revir och para sig med honor. Vanligtvis är det mellan 10 och 25 hannar på en lek, men antalet varierar mellan åren och under säsongen. Detta skådespel brukar börja i mitten av maj då merparten av dubbelbeckasinerna kommit från övervintringsområderna. Efter parningen tar honorna själva hand om ruvning och skötsel av ungarna. I augusti har de flest beckasinerna lämnat häckområdet för säsongen.
Mitt arbete innehåller beståndsdata från 15 år som är insamlat i Norge. 13 olika lekplatser har kontrollerats. Resultatet visar att antalet hannar på ett spel är ganska konstant under en viss tid på säsongen, ungefär 27 maj – 5 juni. Det är under denna tid flest parningar sker. Med hjälp av medelvärdet av antalet hannar under denna period kunde storleken uppskattas för varje lek. Sedan adderades antalet hannar från varje aktiv lek och hela studie-populationen beräknades. Denna uppskattning jämfördes sedan med fångstdata (varje år fångades och ringmärktes de flesta hannarna) och observationsdata. Resultatet var slående lika och vi kunde därmed lita på att vår metod att uppsakatta populationen fungerade bra.

Området som användes har det varit forskare på sedan 1986 och då ofta i minst en månad varje år. För att göra en betåndsuppskattning kan man naturligtvis inte lägga ner så mycket tid på alla områden. Troligtvis har man som inventerare bara några få nätter på sig och då skall man hinna med flera lekar. Därför testade jag att slumpa 2 observationsdagar från den stabila perioden. Man kan säga att jag härmar en inventerare som går ut 2 dagar och inventerar. Resultatet var mycket positivt. Skillnaden mot det riktiga värdet var i medel bara 4.9 %. Alltså en skillnad på 1 fågel mer eller mindre på ett spel med 20 hannar. Jag vill påstå att detta resultat är så bra att man kan använda denna metod för att få tillfredställande resultat vid inventeringar av dubbelbeckasiner. Möjligtvis kan man använda denna inventeringsmetod även på andra spelande/lekande arter som orre, tjäder och brushane. Viktigt är då att de uppvisar ett stabilt antal individer på leken någon gång under säsongen.


Examensarbete i Biologi 20 p, HT 2002-12-18

Avdelningen för populationsbiologi, Uppsala universitet



Handledare: Jacob Höglund och John Atle Kålås.


База данных защищена авторским правом ©shkola.of.by 2016
звярнуцца да адміністрацыі

    Галоўная старонка