Nordergutarnas spelmanslag Om konstruktion av gotländsk folkmusiktradition




старонка1/6
Дата канвертавання20.04.2016
Памер310.33 Kb.
  1   2   3   4   5   6

Nordergutarnas spelmanslag

  • Om konstruktion av gotländsk folkmusiktradition

Uppsats Musiketnologi C

Institutionen för kultur och medier

Umeå universitet

HT 2004

Wictor Johansson


Handledare: Alf Arvidsson
Innehållsförteckning
Företal 3


  1. Inledning 3

1:1 Syfte 3

1:2 Disposition 3

1:3 Material och metod 4

1:4 Tidigare forskning 5

1:5 Teori och metod 6


  1. Nordergutarnas spelmanslag 7

2:1 Inledning 7

2:2 Bildandet 7

2:3 Medlemmarna 8

2:4 Repertoar 11

2:5 Arrangemang 13

2:6 Inspelningar 14

2:7 Offentliga framträdanden 16

2:8 Sammanfattning 18




  1. Förutom Nordergutarna 19

3:1 Inledning 19

3:2 Gotlands spelmansförbund 19

3:3 Gotlands spelmansförbund och Nordergutarnas spelmanslag 21

3:4 Gotländska spelmanslag 21

3:5 Folkmusikvågen 23

3:6 Sammanfattning 24




  1. Gotländsk folkmusiktradition 25

4:1 Vad är tradition? 25

4:2 Spelmanstradition 26

4:3 En annan tradition? 31

4:4 Nordergutarna och traditionen – en diskussion 37




  1. Betydelse och påverkan 38

5:1 Inledning 38

5:2 Folkmusikens bevarande 38

5:3 Nordergutarna – motpol i nyskapandet 41

5:4 Vad finns kvar? 43



5:5 Sammanfattning 44


  1. Avslutande reflexioner 45




  1. Källor 48



Företal
Att skriva denna uppsats har varit ett rent nöje, om så nöje förenat med nytta. Att under en termins tid få ägna sig åt ett av sina största intressen måste tillhöra de största privilegier som kan fås. Det har visserligen inte saknats smolk i glädjebägaren, men när arbetet nu nått sitt slut är ändå helhetsintrycket att det varit oerhört roligt att jobba med denna uppsats. Stor del i det har alla de vänner och bekanta som på olika sätt bidragit till denna uppsats, och till vilka jag vill framföra mitt varmaste tack. Jag tänker framförallt på uppsatsens informanter som alla ställt sina kunskaper om den gotländska folkmusiken till mitt förfogande. Det har sannerligen inte saknats informanter och jag får också passa på att be om ursäkt till de som jag inte haft möjlighet att intervjua, men som med all säkerhet skulle kunnat bidra till att göra en ännu bättre uppsats. Vidare vill jag tacka vännerna Jonas och Jeanette som ställde upp med mat och husrum samt god samvaro under en fältarbetstur till Stockholm, liksom Daniel som bidragit med husrum hemma på Gotland, och i egenskap av chaufför fick delta i lite etnologiskt fältarbete. Mina föräldrar har ställt upp som chaufför åt en körkortslös musiketnolog, och också kritiskt läst igenom ett första utkast till uppsatsen. Gotlands spelmansförbund har bidragit med ett välbehövligt ekonomiskt bidrag ur Svante Petterssons minnesfond. Sist, men inte minst, ett stort tack till Alf Arvidsson som bistått med handledning.
1. Inledning
1:1 Syfte
Nordergutarnas spelmanslag har beskrivits som en institution i den gotländska folkmusiken. Med rätta kan man instämma. Nordergutarna bildades 1948 och var verksamma i mer än fyrtio års tid. Under dessa fyrtio år hände det mycket inom folkmusiken. Nordergutarna var verksamma från den tid då spelmanslagen spelade en roll som nyskapare tills spelmanslagen av en ny generation folkmusiker i mångt och mycket sågs som förlegad. Nordergutarnas spelmanslag blev en symbol för den gotländska folkmusiken under de åren de var verksamma. Syftet med uppsatsen är att diskutera vilken betydelse Nordergutarnas spelmanslag haft för den gotländska folkmusiken och hur folkmusiken och folkmusikerna formats av att det funnits en sådan folkmusikalisk ”institution” på Gotland. Det är den övergripande frågeställningen denna uppsats har som syfte att besvara. Men för att besvara frågeställningen måste man också ställa frågan, vad påverkade Nordergutarnas spelmanslag? Var Nordergutarna ett resultat av den folkmusikrörelse som präglade folkmusiken vid tiden för Nordergutarnas bildande, eller kan man i Nordergutarnas spelmanslag finna spår av en äldre gotländsk folkmusiktradition?
Gotland är ju som bekant en ö, men inte en isolerad sådan. Den gotländska folkmusiken är en del av ett större sammanhang, och därför kommer jämförelser göras med folkmusikens utveckling i andra landskap, och med spelmansrörelsen i Sverige i stort.
1:2 Disposition
Uppsatsen är indelad i tre huvuddelar, inledning - huvudtext- sammanfattning. I inledningen beskrivs uppsatsens syfte, tillvägagångssätt med uppsatsarbetet, tidigare forskning etc. Huvudtexten är den mest omfattande delen och innehåller fyra olika delar, där de två inledande delarna fungerar som ett diskussionsunderlag till de avslutande två. Inledningsvis presenteras Nordergutarnas spelmanslag, medlemmar, spelsätt, repertoar m.m. Sedan kommer en kortare översikt över hur det Gotländska folkmusiklivet såg ut i övrigt under den tidsepok Nordergutarna var verksamma. Därefter kommer en diskussion om den Gotländska folkmusiktraditionen och Nordergutarnas roll i densamma. Huvudtexten avslutas med ett avsnitt där Nordergutarnas betydelse och påverkan på den gotländska folkmusiken diskuteras. Uppsatsen avslutas med sammanfattning och diskussion.
1:3 Material och metod
Huvudmaterialet till denna uppsats består av intervjuer med fem personer som har olika relationer till Nordergutarnas spelmanslag och den gotländska folkmusiken. Syftet med valet av informanter har varit att välja dels musiker som haft en nära relation till Nordergutarna och det gotländska folkmusiklivet och dels musiker som är inflyttade till Gotland och som kunnat se den gotländska folkmusiken med nya ögon och utifrån andra perspektiv. Det gemensamma för samtliga informanter är att de är utövande folkmusiker och en generation yngre än medlemmarna i Nordergutarnas spelmanslag. Eftersom samtliga informanter är välkända i gotländska folkmusikkretsar har jag valt att inte anonymisera dem.
Bengt Arwidsson är medlem i den gotländska folkmusikgruppen Gunnfjauns kapell. Han har forskat kring den gotländska folkmusiken, vilket resulterade i boken Gimainskt U Bänskt som gavs ut 1989. Bengt Arwidsson kommer ursprungligen från Stockholm och flyttade till Gotland i slutet av 1970-talet och blev snabbt en av de drivande i den gotländska varianten av folkmusikvågen. Katarina Björn är nyckelharpsspelman som spelat tillsammans med Svante Pettersson, ledaren för Nordergutarnas spelmanslag. Katarina har i övrigt inte spelat gotländsk folkmusik. Vid intervjutillfället närvarade även Katarinas man, nyckelharpsspelmannen Björn Björn, som också hade viss kontakt med Svante Pettersson. Catarina Bylund är dotter till Bengt Endrell, medlem i Nordergutarna. Catarina Bylund var tidvis medlem i Nordergutarna och spelade även med Svante Pettersson. Anna-Karin Renard är folkmusiker och musiklärare. Hon fick kontakt med Nordergutarnas spelmanslag och Svante Pettersson genom sin pappa Erik W Olsson som årligen arrangerade en orkidéresa där Nordergutarna stod för underhållningen. Håkan Renard är gift med Anna-Karin, och arbetar som fiol- och ensemblelärare på kulturskolan i Visby (f.d. Kommunala musikskolan). Han flyttade till Gotland 1982 och har sedan dess varit aktiv i det gotländska folkmusiklivet.
Utöver de intervjuer jag själv har gjort har jag använt mig av intervjuer med de gotländska spelmännen Svante Pettersson, Gustaf Johansson och Arthur Bäckstäde, som finns arkiverade på Svenskt Visarkiv. Svante Pettersson och Gustaf Johansson var båda medlemmar i Nordergutarnas spelmanslag. Arthur Bäckstäde spelade i Bäckstädetrion, en gotländsk folkmusikgrupp som var verksam från mitten 1920-talet till 1973. Intervjun med Arthur Bäckstäde valde jag för att ha en referens till en annan del av den gotländska folkmusiken än Nordergutarna och som var något sånär samtida.
Ur de lokala Gotlandstidningarna har jag hämtat ett flertal artiklar som rör Nordergutarnas spelmanslag. De flesta har jag hämtat ur Visby stadsbiblioteks tidningsarkiv, men några stycken är hämtade ur en klippbok i Daniel Björkanders ägo, vars morfar Tryggve Hellström var medlem i Nordergutarnas spelmanslag. Beträffande de artiklar som är hämtade ur klippboken saknas i de flesta fall uppgifter om vilken tidning artikeln är hämtad ur och vilket datum den är publicerad. Däremot står årtalet angivet. I de fall jag använder mig av dessa artiklar anger jag ”Gotlandspressen” som hemvist.
Genom Catarina Bylund har jag fått en låtförteckning innehållandes 98 låtar ur Nordergutarnas repertoar, som jag använt som grund till en repertoaranalys. Vidare har jag använt mig av skivor där Nordergutarna medverkar, och ytterligare några skivor med gotländsk folkmusik. Samtliga skivor finns i min egen ägo, utom Gotländskt bondbröllop, som jag lånat av Anna-Karin Renard, och skivan Vad gör egentligen algerna på vintern?, som Alf Arvidsson bidragit med.
Avslutningsvis bör också något om min egen roll i sammanhanget sägas. I begreppet reflexivitet, som används av etnologer och antropologer, är en av grundteserna att etnologen är en del av det som studeras och att det inte går att förhålla sig objektiv till det som studeras eftersom man själv, vare sig man vill eller inte, påverkas av det man studerar. I denna uppsats är det extra tydligt. Jag har själv sedan flera år särskilt intresserat mig för att spela gotländsk folkmusik, och har så att säga ett egenintresse i att lyfta fram just den gotländska folkmusiken. Likaså utgörs mina informanter av vänner och bekanta som jag känt mer eller mindre bra sedan tidigare. I vilken mån det påverkat uppsatsens resultat vet jag inte, men jag upplever det som en tillgång att jag varit väl bekant med informanterna sedan tidigare, samtidigt som jag kanske generaliserat i valet av informanter och valt sådana som legat nära till hands.
1:4 Tidigare forskning
Den Gotländska folkmusiken är väldokumenterad, såväl i form av uppteckningar av folkmusik, som historik och spelmansbiografier. Det stora standardverket är August Fredins Gotlandstoner som gavs ut häftesvis mellan åren 1909-33. Förutom över sjuhundra nedtecknade visor och låtar innehåller Gotlandstoner kortare spelmansbiografier samt anvisningar om spelsätt, dansinstruktioner och historik över den gotländska folkmusiken. Ett viktigt komplement till Gotlandstoner finner vi i Svante Petterssons Gutalåtar, som förutom en notdel med ca trehundra låtar även innehåller en fyllig spelmansbiografi, som presenterar spelmän som tidsmässigt rör från slutet av 1700-talet fram till våra dagar. I Svante Petterssons förord presenteras en historik över den gotländska folkmusiken, där bl.a. spelmansrörelsens och estradspelets betydelse för bevarandet av folkmusiken tas upp. 1989 gav Länsmuseet Gotlands Fornsal ut boken Gimainskt u bänskt – Folkmusikens historia på Gotland, som bl.a. innehåller ett utförligt kapitel om den gotländska folkmusikens historia skriven av Bengt Arwidsson, och en presentation av de gotländska folkmusikupptecknarna Pär Arvid Säve, August Fredin och Svante Pettersson, skriven av Märta Ramsten. Dagens gotländska folkmusikliv har studerats i Jens Ramnebros C-uppsats De gotländska låtarna – hur har de det nu för tiden?
Någon studie över Nordergutarnas spelmanslag har inte gjorts tidigare, men spelmanslag som företeelse har däremot studerats ur olika aspekter. Leksands spelmanslag och dess ledare Knis Karl Aronsson har ägnats en studie av Jan Ling och Märta Ramsten i artikeln Tradition och förnyelse i svensk spelmansmusik, där syftet är att studera den kulturella ideologi som genomsyrar musiklivet i Leksand. Ling/Ramstens artikel visar både intressanta skillnader och likheter med Nordergutarnas spelmanslag.
Stor betydelse för lanseringen av spelmanslagen hade Sveriges Radio och Matts Arnberg, vilket diskuteras av Märta Ramsten i artiklarna Sveriges Radio, Matts Arnberg och folkmusiken och Hartsa med brylcreme – Om tradition och folklorism i 50-talets folkmusik. Båda dessa artiklar ingår i Ramstens doktorsavhandling Återklang – Svensk folkmusik i förändring1950-1980.
Centralt i denna studie över Nordergutarnas spelmanslag är estradspelet, som växte fram när folkmusiken slutade fungera som dansmusik. Estradspelets framväxt har studerats av Ville Roempke i artikeln Lyssna till toner från hembygd och fädernesland – Om estradspelets framväxt i svensk spelmanshistoria. En av de största, och första, estradspelmännen var Hjort Anders Olsson, som Gunnar Ternhag ägnat en avhandling, Hjort Anders Olsson – spelman, artist. Ternhags avhandling innehåller också betydelsefulla teoretiska metoder, där jag använder mig av hans diskussioner kring traditionsbevarare och repertoar.
I en nyutkommen doktorsavhandling, Bland polskor gånglåtar och valser – Hallands spelmansförbund och den halländska folkmusiken, diskuterar Karin Eriksson hur bilden av den halländska folkmusiken formats och förvaltats av Hallands spelmansförbund, en diskussion som i stora delar påminner om den här uppsatsens syfte. Ander Häggström har i sin avhandling Levda

rum och beskrivna platser studerat skapandet av regional identitet och tillhörighet.
Den svenska folkmusikens historia och utveckling behandlas i Folkmusik i Sverige av Dan Lundberg och Gunnar Ternhag.

1:5 Teori och metod
Som hjälpmedel i diskussionen om Nordergutarnas spelmanslag använder jag de analytiska begreppen Tradition, Estradspel och Repertoar. Folkmusikbegreppet är, i likhet med andra genrebeteckningar, ingenting oföränderligt. Folkmusikbegreppet skapades kring sekelskiftet 1800 i olika litterära kretsar, där den tyske skalden och filosofen Johann Gottfried von Herder står som en förgrundsgestalt. ”Folket” blev i dessa kretsar ett högt ideal som hyllades som en oförstörd kraft, i kontrast till det konstlade liv man ansåg samhällsutvecklingen medförde. Denna vurm för ”folket” medförde också ett ökat intresse för dess musik. Det gamla bondesamhällets spelmän kallade inte sin musik för folkmusik, utan folkmusik som genre har skapats och givits olika innebörder vid olika tidpunkter, allt för att leva upp till de ideal som tidsandan ställt på musiken; folkvisor till pianoackompanjemang under 1800-talet, spelmanslag under 1940-talet, folkrock a la Hedningarna och Garmarna under 1990-talet, för att ge några typiska exempel. Ett annat exempel på en form för folkmusikens framförande som varit av stor betydelse, och som Nordergutarnas spelmanslag var en del av, är estradspelet, vilket behandlas utförligt i denna uppsats.
Begreppet tradition har haft en central roll inom folkmusiken, och har så även i denna uppsats. Jag använder traditionsbegreppet utifrån ett liknande förhållningssätt som i diskussionen kring folkmusikbegreppet ovan, och diskuterar hur de fylls med olika innehåll vid olika tidpunkter och av olika aktörer. Repertoar använder jag, utifrån Gunnar Ternhags diskussion, för att analysera hur ett spelmanslag i handling fyller ord som folkmusik och tradition med konkret innehåll.
Dessa begrepp presenteras utförligare i de ställen i texten där de används.
2. Nordergutarnas Spelmanslag
2:1 Inledning
I detta kapitel skall vi presentera uppsatsens huvudaktör, Nordergutarnas Spelmanslag, för att få en grund att utgå ifrån i diskussionen om uppsatsens syften. Vi kommer att bekanta oss med Nordergutarnas medlemmar, vilka låtar man spelade, hur man spelade dom samt i vilka sammanhang man spelade. Kapitlet gör inte anspråk på att utgöra en fullständig historik över Nordergutarna, utan skall ses som en översikt och diskussionsunderlag. Läsaren kanske saknar mer utförliga resonemang på sina ställen, men jag har medvetet valt att försöka göra denna presentation till en något sånär kortfattat översikt och sparat diskussionen till den del i uppsatsen där den kan kopplas samman med den gotländska folkmusiken i ett större perspektiv.
2:2 Bildandet
Nordergutarna blev till just efter 1948 års spelmansfest. Eller rättare sagt, idén till ett spelmanslag fick sig en avgörande knuff just vid stämman. Då stötte Svante Pettersson, riksspelmannen, nämligen ihop med Matts Arnberg från Sveriges Radio. Den senare tyckte det var på tiden att Gotland fick ett spelmanslag. Det var alltså en fastlänning som stötte på så att laget verkligen bildades. Men inte vilken fastlänning som helst förstås. Matts Arnberg är ju radions verklige expert på folkmusik och han ville gärna att också de gotländska låtarna skulle få en chans i etern. Så bildades Nordergutarnas spelmanslag - eller Svante Petterssons spelmanslag som gänget hette den första tiden (Gotlands Tidningar, julnummer 1972).
I detta citat har vi kontentan i Nordergutarnas bildande. Spelmansstämman 1948 anges som startpunkt, när Matts Arnberg, folkmusikexperten från Sveriges Radio uppmanade Svante Pettersson att bilda ett spelmanslag. Men citatet säger också att idén om ett spelmanslag funnits sedan tidigare, nu fick den en avgörande knuff. I själva verket var bildandet en process som pågick under flera år under 1940-talet. Svante Pettersson uppger att delar av Nordergutarna spelade tillsammans tidigare under 1940-talet, och att han själv och Sigvard Huldt framträdde i radio tre, fyra gånger per år från 1940-talets början och framåt (SVA BA 3885-89). Gustaf Johansson berättar att han kom med i spelmanslaget 1946 eller 1947, och att man då var fem stycken, men att fler och fler kom med (SVA BA 1964-65). Till detta skall påpekas att en viktig grund till Nordergutarnas spelmanslag fanns i Norra Gotlands Stråkorkester, där flera av de som var med i originalsättningen av Nordergutarna var medlemmar. Norra Gotlands Stråkorkester spelade klassisk musik, lättsammare underhållningsmusik samt gotländska folklåtar i arrangemang av Hugo Johansson och Elis Hansson (SVA BA 3885-89).
Till själva bildandeproceduren skall men heller inte glömma bort det faktum att det fanns en folkmusikalisk eldsjäl i Svante Pettersson, som var mån om att spela och bevara den gotländska folkmusiken. Utan Svante Petterssons intresse hade det knappast blivit något Nordergutarna, något Catarina Bylund påpekar:
/.../och sen var det ju Svante som var den drivande, det var ju han som hade intresset, det var han som hade aktivt sökt upp och varit mån om att dokumentera och spela/.../Men sen var han ju som sagt var, han var den som var den store musikaliske, det var ju han som hade det här intresset. Dom andra tyckte ju nog att det var kul att spela och det var kul att ha folkdräkt på sig och så där, men att, jag tror inte man lyssnade så mycket på annat utan man gjorde sin grej (Catarina Bylund 31/10 2004).
Matts Arnbergs roll i bildandet av Nordergutarnas spelmanslag har ofta uppmärksammats. I det ovan angivna citatet ur Gotlands Tidningar påpekas att det är "radions verklige expert på folkmusik" som gärna ville "att också de gotländska folklåtarna skulle få en chans i etern". Sanningen är att Matts Arnberg visserligen skulle bli radions verklige folkmusikexpert, men knappast var det när han reste till Gotland 1948. Däremot skulle hans intresse för folkmusik ha vaknat när han åkte hem igen, men inte för folkmusik såsom den framfördes från den officiella delen av spelmansstämman. Märta Ramsten berättar i sin artikel Sveriges Radio, Matts Arnberg och folkmusiken:
Radion skulle på midsommarafton ha direktsändning från en spelmansstämma på Gotland. Ingen på Musikavdelningen ville avstå från midsommarledigheten, så Arnberg - såsom den yngste på avdelningen - fick uppdraget att rapportera från stämman./.../Matts Arnberg förblev alltså likgiltigt för själva den officiella delen av stämman med spelmanslag och danslag i dräkter. Men efter stämmans slut, när "buskspelet" tog vid, blev han folkmusikaliskt väckt (Ramsten 1992:133,134).
De buskspelande spelmän Arnberg hörde var de två dalaspelmännen Täpp-Daniel och Nils Agenmark, vars musik Arnberg beskrev som "musik med kvalitet, musik med substans - det hade jag aldrig upptäckt tidigare inom folkmusiken" (citerat efter Ramsten 1992:134). Efter Gotlandsbesöket påbörjade Matts Arnberg sin stora gärning med att dels spela in och dokumentera spelmän och dels ge folkmusiken en plats i radion.
Vid en första anblick kan det tyckas märkligt att Matts Arnberg uppmuntrade bildandet av Nordergutarnas spelmanslag, när han var uttalat likgiltig inför "spelmanslag och danslag i dräkter". Men det ligger nog en hel del i påståendet i Gotlands Tidningar, "att också de gotländska folklåtarna skulle få en chans i etern". Arnberg har uttryckt uppfattningen att "för att inte göra folkmusikprogrammen i radio alltför exklusiva måste man ofta tillgripa den utvägen att låta skolade musiker spela låtar i mer eller mindre konstfulla arrangemang". Detta sagt efter att först ha konstaterat att "vi har inom vårt lands gränser en musik, som för otränade lyssnare verkar nästan lika exotisk och obegriplig som en gamelangorkester från Java..." (citerat efter Ramsten 1992:85). Arnberg valde att gå via spelmanslagen för att nå de "otränade lyssnarna". Nordergutarna uppträdde i radio redan hösten 1948, d.v.s. kort efter bildandet, och debutframträdandet skulle följas av flera.
2:3 Medlemmarna1
Vilka var då medlemmarna i Nordergutarnas spelmanslag, och vilken musikalisk bakgrund hade de? Finns det någon gemensam nämnare mellan medlemmarna? Enligt Bengt Arwidsson var följande medlemmar från början:
Börje Carlsson

Arne Ekedahl

Elis Hansson

Tryggve Hellström

Oscar Herlitz

Sigvard Huldt

Gustaf Johansson

Sven Levedahl

Nils Ljungberg

Svante Pettersson


1965 såg uppsättningen ut på följande vis:
Arne Ekedahl

Bengt Ekedahl

Bengt Endrell

Oscar Herlitz

Sigvard Huldt

Gustaf Johansson

Edvin Levin

Svante Pettersson


Vidare nämner Arwidsson flera som fungerat som inhoppare "på senare år", vilket skall tolkas som 1970- och 80-tal då flera av de tidigare medlemmarna dog eller p.g.a. stigande ålder inte hade möjlighet att medverka i samma utsträckning som tidigare. Av dessa ersättare kan nämnas följande:
Catarina Bylund

Bo Landberg

Bengt Lundahl

Lennart Nordberg

Allan Olsson

Sven-Ingemund Svantesson


Vi kan se hur dessa tre grupperingar av medlemmar också bildar tre epoker i spelmanslagets liv. Originalsättningen bestod av tio personer, mot åtta som senare blev standardantalet. Förmodligen hade man på ett så här tidigt stadium ännu inte format spelmanslaget på en fastare grund. Sättningen från 1965 får ses som Nordergutarnas standarduppsättning som var intakt under en längre tidsperiod och utgjorde den uppsättningen av Nordergutarna som var den mest kända. Slutligen har vi Nordergutarnas slutepok där olika inhoppare, tillfälliga och mer permanenta, efterträdde de medlemmar som dog eller på grund av stigande ålder inte längre kunde delta i spelmansslagets verksamhet.
Vi skall nu titta närmare på medlemmarna och se vad som förenar dem, alternativt skiljer dom åt. Originaluppsättningen av Nordergutarna består av en blandad kompott. Av de tio medlemmar som bildade Nordergutarna hade åtminstone hälften erfarenhet av att spela i orkester. Elis Hansson, Sigvard Huldt, Nils Ljungberg och Svante Pettersson var alla medlemmar i Norra Gotlands Stråkorkester under 1930 och 40-talen. De tre sistnämnda var också medlemmar i Visby Konsertförening där även Oscar Herlitz var medlem. Några spelmän kan i olika utsträckning räknas in som "traditionsspelmän", d.v.s. som lärt sig av äldre spelmän, deras repertoar, spelsätt etc. Det är Svante Pettersson, Gustaf Johansson och Tryggve Hellström. Eventuellt kan Arne Ekedahl i viss mån räknas dit. Arne Ekedahl och Tryggve Hellström spelade även i olika danskapell. Ser vi på medlemmarnas yrken finner vi en kamrer (Svante Pettersson), två kantorer (Sven Levedahl, Elis Hansson, den sistnämnde även musiklärare), en kontorist (Arne Ekedahl), två lantbrukare (Gustaf Johansson, Nils Ljungberg), en kassaförvaltare vid Visby intendenturkår (Sigvard Huldt), en stenarbetare (Tryggve Hellström) samt en polis (Oscar Herlitz). Originaluppsättningen kan sammanfattas som i huvudsak bestående av musikintresserade personer som var aktiva i musiklivet på norra Gotland under 1930 och 40-talen och som alla fanns i Svante Petterssons direkta omgivning.
Den sättning av Nordergutarna som vi kunde se år 1965 följer i det stora hela samma mönster, men är kanske aningen mera homogen. Kvar sedan tidigare är Svante Pettersson, Sigvard Huldt, Arne Ekedahl, Gustaf Johansson och Oscar Herlitz. Av de nya är både Bengt Endrell och Bengt Ekedahl orkestermusiker. De har tagit lektioner för musikdirektör Friedrich Mehler och spelat i ruinspelens orkester2. Bengt Endrell spelade i Norra Gotlands Stråkorkester och Bengt Ekedahl i Visby Konsertförening. Bengt Ekedahl var dessutom aktiv i körsammanhang och var bl.a. dirigent för EKV-kören, som Nordergutarna ofta uppträdde tillsammans med. Vad gäller den tredje nykomlingen, Edvin Levin, framgår det utifrån Svante Petterssons Gutalåtar ingenting om hans musikaliska bakgrund, mer än att han deltog på spelmanstävlingar redan som tolvåring. Ser vi till nykomlingarnas yrkestillhörighet har vi fått en ingenjör (Bengt Endrell), en direktör (Bengt Ekedahl) samt en poststationsföreståndare (Edvin Levin). Om vi försöker summera denna sammansättning av musiker kan vi först och främst notera att ingen av medlemmarna hade musiken som sitt yrke, undantaget Oscar Herlitz som slutat arbeta som polis och nu arbetade som musiklärare i Roma och Stenkumla kommuner (Arwidsson 1989:116). Enligt Svante Pettersson var det dock en tjänst han upprätthöll parallellt med en vaktmästartjänst i Visby. I övrigt jobbar medlemmarna med olika former av tjänstemannayrken, Gustaf Johansson undantaget. Ser vi sedan till de olika medlemmarnas musikaliska hemvist finner vi nästan alla de riktningar som fanns inom det offentliga musiklivet under den tidpunkten då de flesta av dessa musiker började spela, d.v.s. i de flesta fall 1930-talet. Vi har ett flertal orkestermusiker, vi har dansmusiker (Bengt Ekedahl spelade under ungdomen i flera dansband, bl.a. kontrabas i Ekeby swingband), vi har körledare och vi har "traditionsspelmän".
Låt oss så till sist titta lite på de musiker som kom att fungera som ersättare. Här finner vi musiker av tre olika kategorier. Sven-Ingemund Svantesson och Catarina Bylund är båda barn till medlemmar i Nordergutarna, till Svante Pettersson respektive Bengt Endrell, och får ses som självklara inhoppare i spelmanslaget. Bo Landberg var inflyttad från Värmland och var verksam som musiklärare i Slite mellan åren 1973-83. Lennart Norberg var rektor vid kommunala musikskolan, och även han inflyttad till Gotland, från Ångermanland. Musiklärare lär också ha varit en naturlig rekryteringsbas. Allan Olsson var sommargotlänning och spelade sommartid både med Nordergutarna och med Storsudrets spelmanslag. Bengt Lundahl har en bakgrund som påminner om flera av medlemmarna i Nordergutarna, han hade tagit fiollektioner för Friedrich Mehler och spelat både i Ruinspelens orkester3 och Visby Konsertförening. Enligt vad som framgår av Svante Petterssons Gutalåtar så blev Bengt Lundahl intresserad av folkmusik "på ålderns höst". Han spelade förutom i Nordergutarna även i Olof Bobergs spelmanslag.
  1   2   3   4   5   6


База данных защищена авторским правом ©shkola.of.by 2016
звярнуцца да адміністрацыі

    Галоўная старонка