I tystnaden hördes till sist en märkbart skakad röst från längst bak i salen




Дата канвертавання27.04.2016
Памер9.46 Kb.
Repmånad

Jag startar minnets dykarklocka och nedstiger utan missöden till 1976. Det var det året kungen gifte sig. Björn Borg vann herrsingeln i Wimbledon, och Abba tog täten på Sverigetopplistan med ”Dansing queen”. Själv blev jag för andra gången inkallad till repetitionsövning i skogarna kring Krumhede i norra Västerbotten.



Vi som övade tillhörde en infanteribataljon från Hälsinge regemente i Gävle, understödd av två stridsvagnar av märket Centurion från Norrbottens pansarbataljon. I den utröjda matsalen på pensionat Solfänge hälsades vi välkomna av Major Malm som sammanfattade den stundande verksamheten:


- Vi inleder med en uppfriskning av tidigare färdigheter och förväntar oss en snabbt återställd stridsduglighet. Avslutningsvis indelas ni i två styrkor, A och B, förstärkta med varsin stridsvagn. Uppgiften för A blir att anfalla B-styrkan som förskansat sig i försvar av moraset söder om Norrboda. Befäl ner till furirs grad är inkvarterade här på pensionatet, övriga sover i tält. Några frågor?
I tystnaden hördes till sist en märkbart skakad röst från längst bak i salen.
- Får man åka hem över helgerna?

Major Malm gav ifrån sig ett skällande skratt, kort och militäriskt.


- Bara vid av förlust av förstånd eller kroppsdel av militär betydelse, sa han kärvt. Några övriga frågor, gärna i en mer konstruktiv anda?
Tre veckor senare bedömdes vi mogna för den avslutande bataljen. De båda styrkorna bröt upp i gryningen och åt var sitt håll i och för uppmarsch i utgångsläge. Några timmar senare närmade sig A-styrkan sitt byte, lufsande längs en timmerväg. Vår stridsvagn hade fått stanna i Krumhede på grund av motorstopp.

Min kompanichef var reservkapten Bo (”Bosse”) Karlsson, pianostämmare i det civila. Själv förde jag befäl över kompaniets första pluton. Mångmilaskogen kringslöt oss tät och ruvande. Allt som hördes var kraset av grus under våra pjäxor och skramlet från kokkärlen som dinglade utanpå ryggsäckarna. Vi var alla utpumpade och ansatta av knott och hemlängtan.


Men vår något åldrade kapten knogade tappert på i täten, närsynt kisande bortefter vägen.

Plötsligt stannar han.


- Halt! Banne mej tyckte jag inte att jag såg en stridsvagn där framme! Kompani omkull, tag skydd, med ett magasin ladda! Furiren till mig med språng, men krypande. NU!

Kompanierna kastade sig diciplinerat i diket på vägens ena sida, tacksamma för ett ögonblicks vila om också i våtaste laget. Själv satte jag högsta fart längs diket, kravlande och snubblande med knäna på kartfodralet som hängde i sin rem runt halsen. K-pisten satt som alltid i vägen. Till sist var jag framme hos kapten Karlsson och gjorde en ansats till honnör liggande platt och blöt på magen.


Kaptenen hälsade mig med en grymtning.
- Måste vara B-sidans Centurion, sa han med låg röst som på ett äldreboende.
- Verkligen?!, utbrast jag klentroget.
- Ett av våra skarpaste vapen för insatser i öppen terräng. Väger drygt 50 ton. Kanonkaliber 105 mm.
- Med all respekt, kapten, viskade jag, såvitt jag kan se genom allt buskage är det en kokkärra.
- Furiren pratar i nattmössan. Kanonröret syns ju tydligt!
- Antagligen det avtagbara skorstensröret till fältspisen, sa jag. Och får jag påminna kapten om att hjärnforskarna ständigt varnar oss för otillförlitligheten hos våra sinnesorgan…
- Där är jag av en annan mening. Var har jag nu kikaren?
Kaptenen famlade med händerna över uniformen.
- Måste ha glömt den på pensionatet, muttrade han. Ge mej din.
- Ber få anmäla, kapten, att jag lånat ut min till menig Hansson i andra pluton.
- Mycket obetänksamt, furiren. Av vilken anledning?
- Hansson är ornitolog och tyckte sej se en slaguggla på kalhygget vi passerade i morse.
Kaptenen stack upp huvudet ur diket för en hastig blick bortefter vägen. Sedan fortsatte han.
- Vi är inte inkallade för att studera ugglor eller orrtuppar. Åla tillbaka till den där skogsmullen Hansson och hämta kikaren… eller saksamma. Stanna här. Det är lika gott vi anfaller innan jag hinner tappa stridslusten!
- Men - -
- Inga men, furiren. En ledare får aldrig tveka och töva. Avgörande är att visa handlingskraft. Objektet ska slås ut i ett koncentrerat anfall. Sätt in allt vi har och drygt det! Och var vänlig sprid följande order bakåt: första och andra pluton attackerar från höger, tredje och fjärde från vänster. Med pukor och trumpeter, furiren, och lite fananamma i framryckningen. Själv återfinns jag i härbret , kallat ”härbret”, intill den stora stenen rakt fram till vänster. VERKSTÄLL!!
Kompaniet handlade enligt order. Armbandsuren kallibrerades, hjälmremmarna drogs åt, den påbörjade fotvården avbröts. På angiven tidpunkt öppnade vi samtidig eld med automatgevär, kulsprutor, pansarskott, raketgevär, granatkastare - -
Skogen fylldes av brak och vapenlarm, hesa rop och krutrök från övningsammunitionen. Snart upplöste sig terrängen omkring oss upp och försvann i krutavgaserna tillsammans med den anfallande A-styrkan. Här och var skymtade en ryggtavla eller ett huvud, svävande likt andeväsen i töcknet.
En kvart senare ljöd en visselsignal, och stridsdomarna trädde fram ur sina gömslen. Bataljen var över. Kippande efter luft tog vi ”rast vila” där vi stod.
En stund senare samlades allt befäl i en glänta för utvärdering och genomgång av övningen, baserad på stridsdomarnas iakttagelser. En del klander framfördes av bataljonschefen:
- Ingetdera laget brast i slagkraft men däremot i omdöme. A-kompaniets angrepp på B-sidans kokgrupp skyls på rökutvecklingen men hade kunnat undvikas genom effektivare spaning och ett ögonblicks eftertanke. B å sin sida förivrade sig grovt när kokchefen lät välta ut ärtsoppan i diket hellre än att den skulle falla i ”fiendens händer”. Till all lycka räddades åtminstone pannkakssmeten tack vare resoluta insatser av våra lottor! Ändå ser jag övningen i sin helhet som mycket framgångsrik. Klart slut!
Kvällen före hemresan firade vi tappert, befäl och övriga samlade i demokratisk harmoni. Det snapsades och det groggades i en allt civilare stämning.
Rörd av stundens vemod höll vår kapten ett tal där han hyllade fosterlandet, lottakåren och den nya svenska kulsprutan, modell 58. Han slutade med orden:
- Till er kring bordet som tillhör mitt eget kompani riktar jag ett särskilt tack!
Varpå svarades:
- Ingen orsak, Bosse, det var så lite!


База данных защищена авторским правом ©shkola.of.by 2016
звярнуцца да адміністрацыі

    Галоўная старонка