Fromhetsliv i Gratianbygden




Дата канвертавання26.04.2016
Памер26.59 Kb.
Fromhetsliv i Gratianbygden

-Nu världen fritt må rasa och prästen hjälpa till … Ja, det påstås att så sjöng man i en frikyrklig möteslokal i bygden , när diskussionen gick som hetast om den rätta läran. Men det var undantag, för såväl i början när frikyrkliga väckelserörelser kom till Gratianbygden, som senare och framförallt i dag, så finns såväl respekt som gemenskap mellan olika trosriktningar.

/Området mellan Storuman och Tärnaby, mera exakt mellan Odlingsgränsen i öster och gamla kommungränsen i väster, benäms som Gratianbygden. Namnet kommer från det samiska namnet på Umnässjön./

Ett tydligt exempel på god ekumenik berättar Nanny Jonsson om i Thim Alenius bok –Väl kampen vi ana. År 1906 och åren därefter gick väckelsen fram över Tärna socken. En av Helgelseförbundets evangelister samt officerare från Frälsningsarmén ordnade möten i skollokalen på gamla kyrkplatsen i Tärna. Det samlades så mycket folk att lokalen räckte inte till. Då flyttades mötena till prästgården där alla rum togs i anspråk. Vid midsommarhelgen svarade kyrkoherde Naeselius för skriftermål och nattvard. Predikade gjorde bland andra, Napoleon Bjuhr. Han tillhörde då EFS, men gick senare över till Pingströrelsen. Hans son John, berättade vid ett tillfälle: ”Då pappa, småskrattande, ställde sig i predikstolen och hade alla fingrar instoppade i Bibeln som bokmärken – ja, aldrig under två timmar!” Enligt uppgift var Napoleon så fängslande i sin framställning att de allra flesta inte klagade över hans långa predikningar.


Svenska kyrkan var först med den andliga verksamheten. Samer och nybyggare i Gratianbygden hade tre kyrkor att välja mellan. Dikanäs, (1833) Stensele (1824) Tärna (1792, nuvarande kyrka 1908) /kyrkans invigningsår inom parantes/ . Till någon av dessa platser kom folk till kyrkhelger och marknader och för att ta del av senaste nytt från släkt och vänner men också från myndigheterna. Kyrkan hade ända fram till 1932 ansvar för såväl skola som social omsorg, förutom kyrkobokföring, dop, vigslar och begravningar. Kyrkorådet med kyrkoherden i spetsen tillhörde samhällets myndigheter och därför det översta skiktet på samhällsstegen. En av kyrkorådets uppgifter var att övertyga föräldrar om nyttan och skyldigheten att barnen skulle gå i skola. Trots att Folkskoleförordningen kom 1842 så var det först in på 1920-talet som alla barn i Stensele socken gick i skolan. År 1932 överlämnades skolans verksamhet till kommunen. Det fanns då 32 fasta och 4 ambulerande skolor i socknen. ”Stensele kyrkoförsamling kan glädjas åt att kunna lämna ifrån sig ett välorganiserat och effektivt skolväsende och den borgerliga kommunen kan sålunda ifråga om skolorna fortsätta på väl banade stigar” var kyrkoherde Gustav Parks slutord.

Den sociala delen, fattigvård och äldrevård, var också en kyrkans angelägenhet. Alla dessa uppgifter tog sin tid och därför blev prästens andel av den direkt andliga uppgiften många gånger begränsad till söndagens predikningar, de kyrkliga förrättningarna och till att besöka döende.

Ett 20-tal präster har hittills tjänstgjort i Umnäsdelen av Stensele församling. De allra flesta med goda och uppskattade relationer till sina församlingsbor. Bland annat två missionärer som tjänstgjort i Afrika, Martin Nordfeldt och Martin Lundström. I dag har församlingsdelen, som nu tillhör Fjälldistriktet i Stensele –Vilhelmina pastorat, en präst, Bert Dimenäs, som bland annat arbetat i Palestina. Kapell uppfördes i byarna Akkan, Dajkanberg, Danasjö och Grannäs.. Stiftelser bildades och intresserade bybor bidrog med fria dagsverken och gåvor. Avfolkningen har drabbat de flesta byar i området och i dag är kapellen på väg att avyttras. Tiden 1950—70, när skogsnäringen och kraftverksutbyggnaden gav många arbetstillfällen, var det mycket folk inom området och då samlades stora skaror, speciellt vid kyrkhelgerna, såväl i kyrkan som i kapellen. Som jämförelse kan nämnas att befolkningen var närmare 1300 invånare då - mot ca 500 invånare i dag!
Frikyrkans verksamhet.

Kanske var det lättare för frikyrkans företrädare att få kontakt med befolkningen och samtala om de andliga behoven? Det var ofta bygdens egna döttrar och söner som var Ordets förkunnare. De hade god kännedom om de villkor som var rådande i bygden och de arbetsområden som var gällande. Visserligen hade prästerna själva jord- och lantbruk som en del av sin försörjning fram till början av 1900-talet, men de deltog inte i samma utsträckning i det vardagliga arbetet. Det var förmodligen lättare att tala om sin andliga nöd med en frikyrklig kvinna eller man som delade vardagsmödorna än med prästen, som också var en del av samhällets myndighetsutövande ? De flesta präster var både folkliga och säkert också angelägna om själarnas frälsning, men de representerade också myndigheterna. Många föräldrar hade motsatt sig sina barns skolgång och varit i dispyt med kyrkoherden, som i sin tur skulle svara inför biskopen. Någon hade fått avslag på sin begäran om fattigvård och i det beslutet hade också kyrkans företrädare sin roll.

Frikyrkans predikanter var inga myndighetspersoner. De åkte mellan byarna, predikade i köken och följde också upp resultatet av sina predikningar och andliga samtal nästa gång de kom på besök.. I dag är också Svenska kyrkan ett samfund och inge myndighet.

Kyrkan hade fram till 1932 ansvar för skolans undervisning och då prioriterades god kunskap i kristendom. Den grunden fanns hos de flesta, liksom kunskapen om vad som ansågs vara rätt eller fel. Tio Guds bud och Luthers lilla katekes var de rättesnören som alla skulle ta del av. Det sociala trycket var starkt – på gott såväl som på ont. Personlig integritet liksom sekretesskydd var inte att jämföra med den uppfattning och synsätt som vi har i dag på dessa områden.


Andliga pionjärer och profiler

I Gratianbygden invigdes Umnäs kyrka 1926. En av initiativtagarna var August Eriksson (1881-1964) från grannbyn Forsmark. Vid 25 årsålder fattade han beslutet – efter många års funderingar – att söka till predikantutbildning vid Johannelunds Missions-skola i Uppsala. Det var svårt med ekonomin under hans tre terminer – han fick avstå från brevskrivning till fästmö och föräldrar på grund av portokostnaden. Hans anställning som resepredikant vid Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) gav inte några större inkomster. För år 1915 erhöll han 900 kr och 1918 2100 kr. Löneförhöjningen berodde till stor del på den inflation som rådde vid första världskrigets slut. Från den senare lönen hade gjorts avdrag med 56 kr till fonden ”bistånd på ålderns dag”. Redan kommande år blev lönen 4 kr per dag och begränsad till 100 dagar per år. Förutom sin kontanta lön försörjde han sig och sin familj som småbrukare och fiskare. Dessutom tillverkade han kaminer av täljsten som han bröt i närheten av Joeström inom Tärna socken. Under sina predikoresor hade han också med sig sin tandtång. Hans bedövning var ett fast grepp om patientens bakhuvud med sin stora och starka näve. När han fått ett bra grepp om den onda tanden ökade han greppet om huvudet och då kändes smärtan mindre.!

August var en naturbegåvning som talare. Något manuskript behövde han inte. När han förberedde sig inför en predikan, sägs det att han vandrade runt i köket tidigt på söndagsmorgonen. Bibel och psalmbok hade han i händerna, gnolade på en psalmvers och gjorde ibland en notering med en blyertsstump på en papperslapp i psalmboken. Han använde ofta liknelser från dagligt liv och leverne och ofta med personanknytning. Naturligtvis användes inga namn, men ofta var det lätt att spåra vem som avsågs. Superi, dans och kortspel

varnade han ofta för.


Efraim Fjällström, Abborrberg, (1885-1952) kom med i pingstväckelsen i Sorsele under tiden för första världskriget, men gick snart över till Missionsförbundet. Kanske berodde hans val av trosriktning på hans far - Fjosok-Erik – som var mycket kritisk till pingströrelsen. Under ledning av predikanterna August Bäckström, Jonas Öman och Gustaf Ångman fick Efraim sin utbildning i Gunnarn, där Missionsförbundet hade ett stark fäste. En missionskrets, under-ställd Stensele missionsförsamling, bildades i Abborrberg och där var Efraim en av de tongivande. Lönen var blygsam och förutom jordbruket, som Efraims fru Johanna skötte under hans resor, tillhörde slöjd och byggenskap försörjningen. Efraim var också idégivare och konstruktör till flera vattendrivna cirkelsågar i de angränsande byarna. Han var också instrumentbyggare. Enligt uppgift byggde han 15 gitarrer, en fiol och en mindre orgel. Efraim spelade gitarr, men tvingades att övergå till dragspel. Hans hyvel, som drogs av en Solo-motor, hade, enligt en av hans sonsöner, klippt av några av hans fingertoppar!

Sång och musik var (och är än i dag) en viktig del av den andliga förkunnelsen inom väckelserörelserna. Efraim var med och bildade ungdomsföreningar i Flakaträsk 1925 med 24 medlemmar i starten och i Abborrberg 1930 med 20 medlemmar och bygga missionshus i Abborrberg, invigningsklart 1937. Hans område som resepredikant var stort, geografiskt sett: -Övre delen av Stensele socken, delar av Sorsele och hela Tärna och de delar av Vilhelmina som gränsade till Stensele och Tärna !

Efraim var utan överdrift en synnerligen begåvad och mångkunnig person. En verksamhet vars minne kommer att leva länge är hans fotodokumentation av människor och platser han besökte under sina prediko- och arbetsresor. Redan 1915 köpte han sin första kamera. Hans bildskatt finns till stora delar på Västerbottens museum. Sommartid är bilderna utlånade till Bygdemuséet Gratian i Umnäs där många haft och har möjlighet att ta del av dem.
En annan av stöttepelarna inom missionsförsamlingen i Abborrberg var Gustav Karlsson, (1880-1960) Han var den genuine byapredikanten. Han hade ingen egentlig utbildning som förkunnare , vilket också ledde till framställningar och liknelser som var rättframma och uttalade på bygdens tungomål. Ett exempel är när han predikade om Sackeus, den kortväxte publikanen som klättrade upp i ett mullbergsfikonträd för att bättre kunna se och höra vad Jesus gjorde och sa. ” Va tro je va kärn had oppe bjärka å göra? (Vad tror ni att karln hade uppe i björken att göra? ) Det var på Gustavs mark som missionshuset byggdes och själv var han en av de pådrivande. Vid sidan av sitt jordbruk hade han en liten lanthandel men han hade också andra talanger, han provade ut glasögon åt ”ålderdomsblinda”, lagade klockor och drog tänder!
David Sparrman, (1865 -1942 ) tillhörde Missionsförbundet. Enligt uppgift började han som resepredikant redan 1903-1905. En missionskrets, även den underställd Stensele missionsförsamling, bildades i Slussfors och där blev David föreståndare 1921. Medlemsantalet ökade och 1925 invigdes missionshuset. I Davids uppdrag ingick också predikoresor till andra byar. Han, liksom andra predikanter från Missionsförbundet och EFS, predikade ibland vid större kyrkhelger i Umnäs kyrka. Hans försörjning utöver den blygsamma predikantlönen var ett litet jordbruk samt fiske. Sparrmans selet i Umeälven, nedanför hans gård, bär fortfarande hans namn. Där hade han sitt skafferi.

” David Sparrman var en stillsam och alldaglig person som i stort sett föll in i mönstret av en överlevare i Gratianbygden. Men på en punkt var han en avvikare. Morakniven - detta välsignade instrument var för småbrukare, fiskare, jägare, getare, ja alla kategorier bältesbärare, med ett ord, OUMBÄRLIG. Vid den tiden, då man plägade helga vilodagen genom att på söndagens morgon ikläda sig korderoj eller cheviotkostym, ströks morakniven och på sommaren även beckoljeflaskan. Men så icke David Sparrman ! En predikantkollega, som sa sig gilla broder Sparrman på många sätt och vis, men att han vid tjänsteförrättning var iklädd morakniv, se, det gillade han inte! ”

/Citat från boken ”Fyra predikanter”/

Ofta följdes predikanterna på sina missionsresor. Ernst Bergfors, född i Slussfors men sedermera boende i Dorris, Vilhelmina, började som evangelist inom Södra Lapplands Missionsförening 1922. Han berättar om en resa till Åbacka och Giltjaur där Efraim Fjällström och Gustav Karlsson var hans följeslagare. Vidare reste han tillsammans med David Sparrman och August Bäckström från Stensele och besökte flera byar inom Gratianbygden. Under två veckors resa besökte Ernst och Löjtnant Johansson från Frälsningsarmén byarna Blaikliden, Västansjö, Dikanäs, Bergland, Dajkanberg, Harrvik, Storberg, Skansnäs, Stennäs, Henriksfjäll, Kittelfjäll och Krutberg! Fortskaffningsmedlet var skidor.


År 1934 bildades Slussfors baptistförsamling. En mindre stuga hyrdes som möteslokal för 10 kr i månaden. En medlem som fick stor betydelse för församlingen var Helge Bergfors . Han var kunnig byggnadssnickare med egen verkstad. Tidigare hade han en ledande ställning i en arbetsgrupp med syfte att bygga ett Folkets Hus. Efter sin omvändelse lämnade han det uppdraget. I stället blev han ledare för församlingen och initiativtagare till byggandet av ett kapell, Betel, som invigdes 1939. Redan 1936 anställdes de första evangelisterna, Naemi Höglund och Sigrid Bäckström. Dopfrågan var den avgörande skillnaden mellan missionare och baptister. Många som tillhört Missionsförbundet kanske gick över till baptisterna av den anledningen? Trots skilda uppfattningar i dopfrågan etablerades samarbete med Svenska kyrkan via diakonen Anders Hestner med gemensam söndagsskola för barn.

Evangelisten Elsie Larsson född i Nordmaling 1909 var en av församlingens många förkunnare . Hon verkade i Slussfors med omnejd mellan åren 1939 och 1956. Besvärande för henne var när hon mötte trångsynthet hos vissa kristna. Uttrycket ”I vårt hem finns ingen värdslig dagstidning” samt den skarpa gränsen mellan troende och icketroende vände hon sig emot. Hennes uppfattning liknade min mormor Lindas: ” Du ska akta Dig för människor som är frommare än Vår Herre ” var hennes råd till mig. Elsie Larssons eftermäle i bygden är att hon var medmänniska för många.



Ett tiotal pastorer har varit anställda hos Baptistförsamlingen under åren och inte mindre än ett drygt 30-tal evangelister från olika delar av vårt land.
Adventisterna kom till Slussfors via Oskar Ferdinand Johansson, i dagligt tal OF. Han kom i kontakt med rörelsen år 1916 genom en kolportör. Efter en ettårig utbildning på Nyhyttans missionsskola återvände han till sin hembygd och gifte sig Thilda, en flicka som blivit adventist 1921. Många år var de ensamma om sin tro – den stora skillnaden jämfört med andra troende var att de ”firade söndag på lördag”. I början av 30-talet fick OF och Thilda besök av adventistpastorer, bland annat Oskar Spånghagen. Sommaren 1937 hölls det första missionsmötet. Då döptes åtta personer och fyra kom med från andra församlingar, som tillämpat vuxendop. Sommaren 1940 invigdes Adventkyrkan och församlingen Slussfors sjundedagsadventister organiserades.. Genom fria dagsverken och gåvor var skulden för byggkostnaden nere på 85 kr. Med den kollekt som insamlades, där också en guldring fanns med, kunde skulden regleras redan vid invigningen. Då var medlemstalet 20. Vid sekelskiftet 2000 var medlemstalet närmare 70, förutom ett trettiotal barn och ungdomar. Ett 15-tal pastorer har varit anställda sedan församlingens bildande. Dorkas var en kvinna som det berättas om i Bibeln. Med henne som förebild har församlingen samlat in kläder till behövande i bygden och under senare år har många klädsäckar skickats till olika utvecklingsländer. Ungdomsverksamheten är en viktig del av församlingens arbete. I samband med Lapplandskonferensen, som hålls årligen sedan 1940, anordnas fjällvandring för ungdomar. Under påsktiden ordnas ungdomsläger med deltagare från hela Norden. Vissa år har också ungdomar kommit från andra länder. En av församlingens medlemmar, Inga-Lisa Örnehult, verkade som missionär i Afrika under många år.
Fram till 1930 hade Pingströrelsen ingen starkare förankring i Gratianbygden. Utmärkande för den är vikten av andedop och synen på församlingen. I mitten av 30-talet kom evangelisterna Göta Nyberg och Elisabet Lundberg till Nordanås. De hade stor framgång med sin förkunnelse och snart bildades en ganska stor grupp. Den bildade en underavdelning till Långsjöby pingstförsamling. Även här byggdes kapell – i Nordanås 1938 och i Forsmark 1962. I slutet av 30-talet var medlemstalet ca 40. Bland de drygt 30 evangelister – även här från olika delar av vårt land – nämner jag Iris Isaksson och Wiviann Wikström som verkade under många år. Vid sidan av den andliga verksamheten hade de en mindre snickeriverkstad. I dag sker verksamheten från Långsjöby och kapellen är i privat ägo. Knut Eriksson , en av bygdens egna söner, var Afrikamissionär i pingströrelsen.
Från min uppväxt har jag många fina minnen av möten med evangelister, präster och pastorer och inte minst Frälsningsarméns officerare. Ibland kom Hubert Thörnqvist på cykel från Tärnaby och ibland Jägmästare Thirén i sin gamla Volvo. Concertina, gitarr och dragspel gav ett speciellt stuk till sångerna, som vi byapojkar gärna lyssnade till och sjöng med i.
Ovannämnda personer, och många fler, som inte har nämnts med namn, har varit förmedlare av tro, förlåtelse, tröst och sammanhang. De har betytt mycket för denna bygd och vår lokala kultur. Även som samhällsbyggare har de varit goda förebilder. Dels har de varit företagsamma och förtjänat sitt uppehälle genom de möjligheter som funnits i bygden, dels har de visat vad människor kan åstadkomma genom personligt engagemang och samarbete.

Med andra ord - Lokal förvaltning av såväl råvaror som humankapital.

De personer som kommit hit från andra delar av landet har kommit med nya impulser och kontakter, delat med sig av kunskaper och färdigheter. Äktenskap har ingåtts och nya generationer har bildats med nätverk över hela vårt land och andra länder. I lärofrågor, där det funnits olika meningar, har diskussionen varit livlig och olika argument har prövats, förkastats eller befästs. Med andra ord - vardagliga övningar i demokrati, där olika uppfattningar måste få ha sin plats och även respekteras!
Visst vore det angeläget, intressant och lärorikt om någon vid universitet eller högskola gjorde en mera djupgående historik och analys över vad andligheten har betytt och betyder för en bygd!?
Stig Anderback, Umnäs i Gratianbygden.
Källmtrl

Fyra predikanter, Johansson, Kjell med flera

Den önskade kyrkan i Umenäs, Anderback, Stig

Dagboksanteckningar, Bergfors, Ernst



Väl kampen vi ana, Alenius, Thim H.


База данных защищена авторским правом ©shkola.of.by 2016
звярнуцца да адміністрацыі

    Галоўная старонка